Sommar på Luckbol – Livet vid Mättingeviken

Längst in i Mättingeviken ligger gården Luckbol – en liten bondgård, en plats för både
vardag och sommaräventyr. Här hyrde min familj ett av de gamla husen, byggt redan på
1700-talet. Vi var sommargäster, men platsen blev snabbt mer än bara en tillfällig adress. Den
blev ett andra hem.

Luckbol drevs av Gustav och Elsa, två genuina skärgårdsbor. Gården var liten, men levde sitt
eget rika liv – med kor i ladugården, höns på gårdsplanen, och doften av nyslaget hö som låg
kvar i luften om kvällarna. Gustav fiskade också, som så många i trakten. Vardagen följde
naturens och djurens rytmer, och vi fick som sommargäster dela den rytmen, och kanske lära
oss något om ett liv närmare jorden.

Min son Peter var mycket intresserad av att fiska och han och Tomas, barnbarn till Elsa och
Gustav tävlade om att få den största gäddan. De brukade kasta ute vid Märholmen. En dag
fick Peter en gädda på 10 kg. Jag visste inte vad jag skulle göra av den, men kom på att
Majblomman kanske var intresserade. Och det var de. Majblomman var en sommarkoloni,
som låg vid Tvären, en bit bort på Mättingevägen. Där kunde barn som inte hade ekonomisk
möjlighet få tillbringa några sommarveckor. Barnen hade aldrig sett en så stor fisk och åt med
god aptit.

Varje kväll gick vi ner till ladugården för att hämta mjölk. Morgonen därpå kunde man göra
filbunke – det hörde liksom till. Samtidigt som vi satt med frukosten, var Gustav redan på väg
upp till den stora landsvägen, med flaskor fyllda av dagens mjölk. Vägen dit var dammig på
sommaren, varm under bara fötter, men bar viktiga spår av livet i bygden.

”Nu är det dags att hämta tjuren”

En särskild dag minns jag extra väl. Elsa gick ut till ladugården, kände på ryggen på en av
korna, och sa med myndig röst:

– Nu är det dags att hämta tjuren.

Det var ett ögonblick av både allvar och förväntan. Alla vi som bodde på gården – stora som
små – samlades för att se denna dramatiska händelse. Tjuren fick göra tre försök… När kon
sen hade kalvat fick vi smaka på kalvdans, som gjordes på den första mjölken från kon, så
kallad råmjölk och påminner i smaken om ostkaka.

Tidiga morgnar och en sup på sjön

Själv var jag också intresserad av fiske, och fick ofta följa med Gustav ut för att lägga
flundernät. Så fort vi kommit utanför Mättingeviken plockade han fram fickpluntan och bjöd
på en sup.

– Så gör man, sa han bara, och log snett.

Vi lade ofta nät vid Kalkbådarna, och självklart hjälptes vi också åt att ta upp och rensa
näten. Klockan fyra på morgonen blev jag väckt – det var bara att dra på stövlarna och följa
med ut i det salta gryningsljuset.

Sommartur med Sven i Liceberg

En av sommarens stora höjdpunkter var när Sven i Liceberg, Elsas bror, bjöd alla som bodde
längst in i viken på en tur ut i havsbandet med sin stora fiskebåt. Sven bodde mitt emot
Luckbol och var också fiskare, en trygg gestalt med glimten i ögat.

Alla hade med sig en korg med mat och dryck, och vi dukade upp ett långbord på en av
öarna i havsbandet. Det var tradition att bjuda runt. Alla smakade på allas mat och dryck. Det
blev många snapsar…

Livet mellan husen

På gården fanns flera gamla hus. Ett hyrdes av familjen Sandell, och i undantagsstugan av
mor Jenny. Elsas mamma. Det var alltid barn i rörelse – med skratt, spring i benen, kluck från
vattnet och rop från föräldrar. En sommar hade jag bakat kanelbullar, något jag bara gjorde
en gång per sommar. Jag hade bakat dem till elvakaffet dagen därpå – mitt ansvar. Jag lade
bullarna att svalna på köksbordet innan jag åkte i väg på ett ärende.

När jag kom tillbaka kunde jag knappt tro mina ögon – alla bullarna var borta. Det visade
sig att min dotter Lotta tillsammans med sina lekkamrater Ylva och Madde hade haft hjärtat
på rätt ställe men huvudet lite mindre – de hade matat hönsen med dem!

Midsommarens magi

Den första midsommarafton på ängen ordnade min mamma Anna-Lisa tillsammans med
Elsa. Vi klädde en stör med löv, band kransar och sjöng samma visor som vi sjunger än i dag.
Det var något vackert i hur alla deltog, oavsett ålder – som en spegel av gårdens gemenskap.
Detta har nu blivit tradition att vi som bor utmed Mättingevägen firar midsommar
tillsammans på ängen vid Luckbol.

Elsa och Gustav – ett par att minnas

Jag tänker ofta på vilket fint och jämlikt förhållande Elsa och Gustav hade. De delade
ansvaret för djur, jorden och vardagen. Båda gjorde det som behövdes för att livet skulle gå
runt – men ändå stod Elsa vid spisen, även när det inte var för att laga mat. Det var hennes
plats, som så mycket annat.

En tacksamhet att bära vidare

Att få uppleva en bondgård i skärgården på 70-talet – det är ett minne jag bär med mig med
tacksamhet. Men kanske ännu mer gläds jag åt att mina barn fick vara med om det. De fick
lära sig något om kretsloppet, om gemenskap, om tystnad och skratt, arbete och vila.
Det är en tid som aldrig riktigt lämnar mig – en sommar som fortsätter att skimra längst in i
Mättingeviken.