Mina första skolår i Folkviks skola

Anita Olsson berättar

 
Folkviks skola. Ibland flyttades lektionerna utomhus och vid det här tillfället  var det teckning. T.v kan man se en del av lärarbostaden. Detta är min egen tolkning i akvarell av skolhusets södergavel som jag gjorde i 11 årsåldern.

En vacker sommarkväll 2018 var jag och min man bjudna till familjen Cox i Folkviks skola. För mig blev det ett extra spännande besök, att få se skolan där jag tillbringade mina första 6 skolår. Mycket hade naturligtvis förändrats men det mesta kunde jag känna igen.

Jag växte upp vid Liceberg, tillsammans med min mamma Alice och pappa Sven och mina systrar Berith och Monica.  Även nu som pensionär tillbringar Hasse och jag  den mesta tiden här på Liceberg. Vi bor ju nära Luckbol där min pappa och hans syskon en gång  växte upp och gick i Folkviks skola. Flera av min pappas syskon, kom som vuxna, även att bo kvar här längs Mättingevägen. Därför kom även flera av mina kusiner att gå i skolan. Med ett snabbt överslag kan jag räkna ut att minst 11 av mina släktingar fick sin första skolundervisning här. Under min uppväxt var min farfar och farmor fortfarande i livet och bodde vid Luckbol. Huruvida även de gått i skolan är okänt,  farmor växte upp vid Utängstugan och farfar vid Kovervik.

Folkviks skola var verksam  i ca 100 år. Den här bilden är sannolikt från början av 1900-talet. Antalet barn var då normalt fler än under den tid när jag gick där på 1950-talet. Skolverksamheten tog slut år 1964 och då fick alla barn skolskjuts till Kyrkskolan i Västerljung

När jag var sju år, 1954, började jag i första klass. Men det var inte alla barn som fick börja när de var sju år eftersom man bara tog in nybörjare vart annat år. Skolan var en s.k. B3- skola vilket innebar att det bara fanns 3 klasser, antingen 1-3-5 eller 2-4-6. Alla barn gick i samma klassrum och med en och samma lärare. Läraren och hans familj bodde i lärarbostaden. Lärarfamiljen var ju också grannar, som vi i familjen umgicks med. Efter sjätte klass fick vi byta skola. Själv hamnade jag i Västerljung men jag vet att några valde att gå i Trosa.

Elevantalet i Folkviks skola kunde variera från år till år, från ca 10 elever till att ibland vara över 20.  Förutom vi som dagligen själva kunde ta oss till och från skolan, kom flera elever ute från öarna.  Det var barn från  Fågelö, Sävö, Ringsö, Långö och Lacka som dagligen fick åka skolbåt. Vintertid, när isen låg och inga båtar kunde  ta sig fram, blev öbarnen inackorderade på fastlandet. Själv minns jag Conny, som bodde hos oss. Hans pappa var lots vid Sävsundet. För oss  fastlandsboende blev vintertiden  extra rolig, eftersom vi då kunde dela fritiden med flera jämnåriga kamrater. Då blev det full fart med både sparkåkning, skridskor och skidor.

Se upp i backen…tusen hål i nacken…. Vinterhalvåret innebar ofta att skärgårdsbarnen inackorderades hos oss fastlandsboende. Då det blev det full fart med många jämnåriga kamrater. Här har vi satt ihop våra spark-stöttingar som ett tåg och tillsammans åkte vi nerför  ladugårdsbacken vid Luckbol. I bakgrunden syns mitt hem Liceberg.

Med dagens politiska debatt om skolan och dess förutsättningar kan man ställa sig frågan hur vi barn så här på landet kunde få tillräckliga kunskaper. Själv tror jag att de gamla B3-skolorna på ett lika bra sätt kunde ta tillvara på varje elevs individuella förutsättningar.

Visserligen delade man ibland upp eleverna beroende på vilken årgång man tillhörde men de allra flesta lektionerna hade vi trots allt gemensamma. Det innebar ju att många av de kunskaper man fick, upprepades ju på sätt och vis vartannat år.

Under de första åren hade man egen matsäck till skolan. Men under 1950-talets andra hälft infördes fri skollunch. I skolan fanns ett  inrett kök och all mat lagades på plats. Det fanns även en slöjdsal, där pojkarna fick lära sig att snickra. Vi flickor fick ha syslöjd i det vanliga klassrummet. Gymnastik var alltid förlagd ute på skolgården.

Ibland flyttades lektionerna ut i naturen. Jag minns särskilt våra teckningslektioner då vi  lärde oss att teckna med olika perspektiv. Själv gjorde jag flera teckningar bl.a av skolhuset, Luckbol och mitt eget hem Liceberg.  Själv tyckte jag de blev ganska bra och som vuxen har jag låtit rama in några av dem och de pryder sin plats där de hänger idag.

En detalj som verkligen skiljer dagens skola är betygsboken som varje elev försågs med från första klass. Boken har tack vare mamma Alice sparats, till glädje inte minst för mig och min familj. Boken innehåller inte bara alla betyg i alla ämnen under åren. Här finns också noteringar om min frånvaro under olika rubriker: sjukdom, smittsam sjukdom i hemmet, brist på kläder och skodon, naturhinder etc. För min del hade jag varit sjuk vid några tillfällen men vid ett tillfälle är ”naturhinder” noterat. Boken är också fylld med många namnteckningar. Alla lärarna har varje termin skrivit sitt namn. Målsmans namnteckning finns i form av att min pappa har skrivit sitt namn inte mindre 11 gånger.

   
Första och sista sidan i min betygsbok som jag också fick ta med mig efter att flyttat till Kyrkskolan i Västerljung. Den som skrev ut boken hade tydligen svårt att förstå att mitt hem Liceberg ska stavas med C.

Men allt var naturligtvis inte bara bra med att växa upp i den här ”Bullerby-miljön” med en liten skola. Jag har flera gånger saknat den gemenskap som ex. idrotten ofta innebär. Inte heller fanns det möjlighet att få ta del av den kommunala musikskolan, vilket jag hade en viss längtan till. Resurserna fanns inte. Det gick en daglig  busstur mellan Källvik och Västerljung, men tiderna var anpassade efter de äldre skolbarnen. Att ta sig till Västerljung eller Trosa, och sedan tillbaka, var det stora problemet.  Bilar hörde till ovanligheterna och min pappa skaffade inte bil förrän i slutet av 1960-talet. Men tiderna förändras. Från dagens logistikplanerande ”curling-föräldrar” har det ju nu förflutit mer än ett halvt sekel! Därför ser jag med stor tillfredställelse att barnfamiljer bosätter sig här i byn. Oavsett dagens miljödebatt så underlättar bilen för dagens barn att kunna delta i de aktiviteter som samhället erbjuder.

Under mina år i Folkvik fick jag många kamrater. Där fanns Birgitta och Bengt Wallén från Källvik, vars föräldrar drev Källviks handel. Från Ringsö kom två flickor, Inger från Kullbo och Gunvor Nyman från Olsbo. Min kusin Börje Andersson (senare Fritsberg) från Hagudden gick samtidigt i skolan, men var några år äldre. I Båtsvik bodde flera barn, men särskilt minns jag Tor Hästbacka som långt senare har hjälpt oss med sin grävmaskin här på Liceberg. Christer i Källvik möter jag ibland när vi ibland tar en cykeltur till Källviks brygga. På Sävö har jag träffat Gunborg i sin konstateljé. Ja, flera av mina gamla kamrater kan jag idag möta  i olika sammanhang.

Folkviks skola 1954 då läraren hette Jonsson.
Övre raden f.v. Börje Andersson (Hagudden), Mats Johansson (Lacka), Maj-Britt Johansson (Solvik), Marianne Axelsson (Ängsvik), Stig Hästbacka (Båtsvik), Åke Blom (Fågelö), Kristina Ekblad (Källvik), Birgit Persson (Källvik)
Andra raden Lars Johansson (Lacka), Tommy Bagge (Sävsundet), Birgitta Wallén (Källvik), Barbro Sjöberg (Blackärr), Lennart Bagge (Sävsundet),  okänd, Jonny Sjöberg (Blackärr), Christer Persson (Källvik), Marita Hästbacka (Båtsvik).
Främre raden, f.v.: Birgitta ?(Framnäs), jag själv Anita, Inger Andersson (Kullbo), Gunvor Nyman (Olsbo), Harriet Bagge (Sävsundet), lärarens son ?

Folkviks skola år 1960. Här är klassen samlad med lärarbostaden i bakgrunden.
Läraren, Molander, var verksam här under flera år.
Övre raden f.v.: Gun Pettersson (Öknäs), Gunvor Nyman (Olsbo), Åke Molander, jag själv Anita, Conny Husberg (Sävsundet), Tor Hästbacka (Båtsvik), Per-Olof Hästbacka (Båtsvik)
Främre raden f.v. Mats Johansson (Solvik), Sune Johansson (Solvik), Kurt Andersson (Sävsundet), Eva Persson (Källvik), lärarens son Lars, Kjell ?, Nils-Erik Pettersson (Trylldalen), Bengt Wallén (Källvik)

Jag tror att vi barn som växte upp så här på landet ofta har fått ett annat perspektiv på livet än vad dagens mer ”urbana” barn är vana vid. Den hets som kan märkas bland dagens yngre generation, med eleganta märkeskläder, datorer och mobiltelefoner, fanns inte då. Att inte tala om alla dessa långväga flygresor som många barnfamiljer gör, ibland flera gånger om året. Jag tror inte att dessa barn är lyckligare än vad jag och mina skolkamrater var. En kort stund hos min farfar och farmor gjorde mig glad. Ibland spelade vi kort och fick man dessutom en bröstkaramell från den där fina skålen som alltid fanns där, jag då var min lycka fulländad. För mig gav det kanske en större inre tillfredställelse och behållning till livet,  än att flyga en vecka till sol och bad i Thailand. Solen skiner ju även över Mättingeviken!

Liceberg i november 2019.

Anita Olsson (född Andersson)

Här hos min  farfar Ivar och farmor Jenny var man som barn alltid välkommen. Bröstkarameller har aldrig smakat så gott som hos dom! De bodde kvar på Luckbol i sin undantagsstuga efter att min faster Elsa och hennes man Gustav tog över gården 1947.