Fram till och med 30-talet skedde alla transporter till och från Folkvik och gårdarna på udden med häst och vagn. Den första som hade bil i trakten var Folke Edman på Mättinge och det var i slutet på 20-talet. Den andra lär ha varit Axel i Källvik.

Den nuvarande Källviksvägen blev färdig i mitten av 30-talet. Innan dess lämnade Folkvik, Luckbol och Mättinge sin mjölk vid Klacka eller Örbyholm och tog då väg över Luckbols gärden mot Tryldalen. Det finns fortfarande spår kvar av denna väg och man kunde köra bil på den i början av 60-talet.

Under 30-talet tillkom gradvis en förbindelse med Källviksvägen och till en början användes den endast för transporter med häst och vagn. Denna, som vi nu kallar den gamla vägen blev så småningom cirka 2,5 meter bred och man kunde senare också köra bil på den. Den gamla vägen började vid Källviksvägen och följde först den nuvarande vägen några hundra meter. Ungefär mittemot det vi kallar “Husvagnen” gjorde den en lov in i skogen och kom sedan ut mitt emot kärret.

Vägen passerade solklippan och tog sedan av snett över ängen, där vi brukar ha en majstång. Den gick över Luckbols gårdsplan för att sedan gå förbi gaveln vid ladan och över graven på en träbro vid det lilla bykhuset. Den korsade den nuvarande vägen och gjorde en lov över Mättinges gärden, uppför Sandbacken utmed den sydvästra kanten. Därefter gick den över Mättinges gårdsplan, mellan husen, för att sedan följa den nuvarande vägen fram till korsningen vid Myrtorpet. Där fortsatte den mot slutmålet, som var Hagudden. Vid den här tiden fanns det djur på alla gårdarna utmed vägen. Ett tiotal grindar måste öppnas och stängas innan man var framme vid Hagudden.

I samband med att allt fler hushåll skaffade sig bil och att Mättinge udde började bebyggas med sommarbostäder, växte behovet av en ny och bekvämare förbindelse med den stora vägen. Man ville också bli av med alla grindarna.

År 1947, då Karl Gustav Sundberg var ordförande och Karl Emil Löwgren var kassör i Folkvik-Mättinges nybildade vägsamfällighet, bestämde man att en ny väg skulle byggas.

Från vänster Gustaf I Luckbol bröderna Erik och Sven Andersson. De båda sistnämnda var med och byggde vägen.

Bröderna Gösta, Sven och Erik Andersson (de sistnämnda mera kända som Sven i Liceberg och Erik i Sjögården) som ursprungligen kom från Luckbol, erbjöd sig att bygga den nya vägen och de lade in en offert på cirka 12 000 kronor. Anbudet accepterades, de fick uppdraget och påbörjade arbetet under hösten 1947.

Tillfälligtvis hyrde man in personal, bland annat var Nils Pettersson i Tryldalen och Bengt Edman på Mättinge tidvis engagerade. Man betalade till 1 kr/timme och det var samma timpenning som bröderna själva tog ut. Timpenningen måste betraktas som rätt måttlig på den tiden, med tanke på att 1 krona år 1950 är värd endast 15 kronor idag (år 2000).

Vägen anlades genom att man först grävde diken och massorna från dessa fördelades på den blivande vägbanan. Därefter kördes sand ut på vägen. Den togs från sandtaget vid Luckbols gärden, på sluttningen som vetter mot söder strax invid den stora eken. Det användes inga maskiner, utan man arbetade med spade, skyffel, spett, korp och när så behövdes, stubbrytare.

På många ställen måste man spränga. Stora delar av Solklippan sprängdes bort, dels för att räta ut vägen och dels för att få fyllnadsmassor. På andra ställen måste man spränga för diken. Dynamiten, cirka 300 kg, förvarades i potatiskällaren på Luckbol och inga egentliga incidenter inträffade, bortsett från att vissa delar av Solklippan plumsade ut i Mättingeviken.

Det fanns inga båtar förtöjda vid boj på den tiden. Massorna flyttades inledningsvis med skottkärror. Senare förvärvades dock en liten lastbil, en Ford med V8-motor, som väsentligt underlättade arbetet. Arbetet blev i huvudsak färdigt på hösten 1949. Den färdiga vägen, som blev 2226 meter lång och var 3,5 meter bred, besiktigades av vägmästare Söderborn och blev godkänd den 25 maj 1950.

Under åren som gått har vägen tryckts ut åt sidorna, nytt grus har lagts på och nya diken har grävts. Den är nu på de flesta ställena 4 meter bred. Till en början blev Sven Andersson ansvarig för skötseln av den nya vägen, men Gustav Johansson (Gustav i Luckbol) lejdes för arbetet. Senare övertog Gustav det fulla ansvaret och höll vägen i skick fram till 1999.

Intäkterna från vägavgifter var 5694 kronor år 1967 och 27 996 kronor år 1997. Relaterar vi detta till kronans värde under trettioårsperioden borde summan av vägavgifterna år 1997 ha varit 42 705 kronor. Tillkomsten av flera hushåll och institutioner har också medfört en ytterligare sänkning för varje hastighet. Eftersom intäkterna har relaterats till kostnaden för väghållningen har denna minskat på motsvarande sätt.

Det har från år 1950 funnits fyra ordföranden i vägföreningen. Gustaf Sundberg höll i ordförandeklubban från 1947 till 1950. Därefter blev Karl Emil Löwgren ordförande. Han satt till 1967, då Lennart Skoog tog över. Då Skoog avgick 1990 tog Thomas Gromer över och han är fortfarande kvar.

Vi har fått mycket beröm för vår väg och den anses som en av de mest välskötta avtagsvägarna till Källviksvägen och det kan vi tacka de som byggde och tog hand om den åt oss. Vi tänker här främst på bröderna Andersson och Gustav i Luckbol.

Olle Larm