“Mättingeminnen”
Nedtecknade sommaren 2006.
Den 18 april 1938 undertecknades den gemensamma köpehandlingen avseende markområdena Mättinge 1:9 och 1:10, av min far Carl-Gustaf Sundberg och Arvid Ahlroth och säljaren August Edman med makan Beda. Vardera tomten på 4 tunnland till en kostnad av 3 250: –
Det var alltså goda vänfamiljer som gjorde detta köp och i största samförstånd valde var sitt markområde – Arvid med makan Saga jämte sönerna Karl-Johan och Håkan, den norra, och mina föräldrar Judith och Carl-Gustaf den södra. Av de då berörda finns endast Håkan och undertecknad kvar i livet.
Den ursprungliga avstyckningen från stamfastigheten Mättinge1:2 omfattade Hälludden, se kartan i den utmärkta ”festskriften” med anledning av 50-årsjubiléet, sammanställd av Olle Larm. Jag rekommenderar alla att läsa den grundligt, fast kortfattad innehåller den en mängd vetande om området Folkvik-Luckebol-Mättinge. Läs med eftertanke och fantasi gårdsbeskrivningarna på sista sidan.
Kolonierna
Det här området, liksom hela kusten, har varit bebott i tusentals år och här och var berättar skyltar om gravfält och andra lämningar efter gammal kultur.
Namnet Mättinge liksom gården finns belagt sedan 1559 enligt besked från Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala, men ursprunget till namnet är oklart.
På kartan finns orden ”fornborg” och ”barnkoloni” på udden som idag motsvarar Solgården (AstraZeneca:s fritidsområde). Namnet är relaterat till Solstickan. Jag vill minnas att 5 öre från varje försåld tändsticksask gick till denna och andra barnkolonier.
Det var barn vars familjer hade drabbats av tuberkulos, som på detta sätt bereddes några veckors stärkande vistelse på landet. Solgården fanns här sen mitten av 30-talet. 10-15 år senare etablerades ännu en barnkoloni, Majblomman, sedermera RBU Mättinge, för handikappade barn.
Om man går in på Solgården ser man en stor brant klippvägg söderut – den ingår i fornborgen.
Levande landsbygd
Åter till gårdsbeskrivningarna. Det var tre typiska småbruk med 1-2 hästar, (dessförinnan, på 20-talet, var det oxar, som drog lassen och plogen o.a. jordbruksredskap) 10-12 kor, några får en del höns och en gris. Längre tillbaka brukades Luckebol och Mättinge av tvenne bönder med familjer, berättar Sven på Liceberg, som har minnen härifrån längre tillbaka än jag. Ägarna till gårdarna var betrodda män i bygden med kommunala uppdrag.
Då och framåt 50-60 talet var här en verkligt levande landsbygd där riktiga levande människor och djur levde och verkade och höll landskapet öppet.
Själv var jag med i arbetet på Mättinge, och jag minns väl hur vi hässjade hö, som när det var torkat lastades på skrindan. Hästen drog in lasset på logen där det lossades. Det var foder som skulle räcka till nästa sommar. Från logen kastade man ner fodret på foderbordet. På Mättinge, nu nästan osynligt under högväxande brännässlor, älggräs, hundkex m.m. kan man se de sorgliga resterna av det söndervittrade foderbordet.
Lagården
Morgon och kväll skulle korna hämtas in från hagen till lagården för mjölkning, då för hand. Flera år senare installerade man maskinmjölkningsutrustning. Vi ungdomar och ”stabor” tyckte detta var en spännande verksamhet. Vi hade ju ingen tanke på allt slit och släp som bönderna och framförallt kvinnorna måste kämpa med.
Vi pojkar samlades på lagårdsbacken för improviserade fotbollsmatcher mellan koblajorna.
Att se en van mjölkerska i aktion var imponerande, till exempel Elsa på Luckebol eller Beda på Mättinge. Med raska och jämna tag tömdes juvren på flera liter varm vit mjölk i en hink, som sedan hälldes över i stora 50 liters flaskor. Mjölken fördes sen till brygghuset för kylning och förvaring över natten i det isfyllda betongkaret. Följande morgon skulle all mjölk köras fram till Källviksvägen där det fanns en mjölkpall där mjölkbilen hämtade för vidare befordran till något mejeri. Enligt Sven tog man emot mjölk på Örboholm, där man framställde ost och smör, tidigare levererade man mjölken till Mosstena.
Handelsbodarna
Åter till brygghuset. Alldeles i närheten fanns en ”isdöse” (isstack). Med brädor hade man byggt upp en stor ”låda” 4-5 meter i fyrkant, fylld med sågspån. På vintern när isen låg tjock, sågade man upp isblock ca 1 aln i fyrkant. Dessa travades i dösen varvtals med isolerande sågspån. Det fanns ju inte kyl och frys då och isen skulle räcka till nästa vinter.
På 40 – 50talen fanns det inte många bebyggda tomter här så man kunde röra sig fritt utan att störa någon och ingen kunde göra anspråk på ”sina” privata svampställen. Med roddbåt, kanot eller en liten segelbåt kunde vi göra upptäcktsfärder längs stränderna.
Med roddbåt tog vi oss till Sävö handel, men det var jobbigt! 1945 flyttade den butiken till Källvik, där så småningom Arne Wallén med fru stod för ”ruljangsen”. Dit cyklade man förstås. Vi hade ju en helt annan uppfattning om avstånd, att cykla till Västerljung eller Trosa t.o.r. var ju ingen match.
Hur skaffade man mat härute? Vi fiskade förstås och köpte ägg och hämtade dagligen mjölk till de härligaste filbunkar. I Västerljung fanns två butiker, Konsum och Norrboms livs. Den senare höll sig med en spännande varubuss som kom hit en gång i veckan, då samlades man vid de olika ”hållplatserna” för informellt skvaller, synpunkter på vädret, fisket m.m. På vägen hit passerade vi Hållvikens handel, som för länge sen hade varit krog och gästgiveri. 1864-1963 var det lanthandel här.
Bakom huset ner mot stranden fanns en rejäl brygga med förråds-bodar avsedda för den reguljära båttrafiken mellan Hållsviken och Stockholm. Detta står i en skrift ”Västerljung som det var”, men jag minns väl att Elsa från Luckbol berättade att det också gick båttrafik här in i Mättingeviken, och då angjorde man en brygga vid Mättinge där det fanns en bod för gods, den minns jag, men båttrafiken var borta för längesen.
I vår äldsta gäst-dagbok med oregelbundna noteringar står på sid.1 ”lördag 13 maj 1939, första övernattningen med strålande vackert väder. Blåsipporna redan slut men vitsipporna och styvmorsviol har högsäsong o.s.v.” Många naturbeskrivningar och en hel del rader om händelser här ute följde.
Krigsåren
Nästa notering av betydenhet: ”Söndag 3sept 1939. Sista besöket för hur länge? Vi har just i radio hört Englands och Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland. Det är redan förbjudet att använda privatbilar, men vi lyckades få en taxi hit ut och vi har plockat ihop det nödvändigaste. En härlig sommardag men vi har bara en timme på oss. Just nu passerar ett polskt skolskepp på väg norrut innanför Sävön.”
Jag har den dagen och den färden i livligt minne. Det var en sån där solskensgnistrande sensommardag med härlig färgprakt- lövträden gula, röda, bruna och det flermastade, fullriggade skeppet var sagolikt grant. Jag var 14år och tyckte allt var spännande, men mina föräldrar, som hade upplevt 1:a världskriget, var mer oroliga och betryckta.
Märkligt nog minns jag inte krigsåren 1939-45 som någon besvärlig tid. Bilförbudet försvårade landetresorna en del förstås. Med buss eller taxi till centralen i Södertälje, tåg till Västerljung (då stannade flera tåg vid varje mjölkpall- nästan), sen buss till Folkviks skola och vidare därifrån beroende på årstid och väglag, vanligt gående och bärande eller skidande eller t.o.m. hästskjuts el. roddbåt. Under alla åren stod bilen uppallad och oanvänd i garage – gengas var inte att tänka på för en vanlig privatbilist.
Inte heller ”krigsvintrarna” var något hinder. Dessa vintrar var osedvanligt kalla och bistra, men redan i mars 1940 firade vi påsken här.. ”Snön låg djup med fina skidturer över fjärdar och uddar” Större delen av Östersjön var isbelagd.
Post och telefon
Både vårt och Ahlroths hus byggdes av Gösta Andersson, äldste son på Luckbol, gift med Karin Edman, äldsta dotter på Mättinge. Någon gång på 40-talet byggde de sig ett hus på Hagudden, som står där än. Gösta, och senare brodern Erik, var mycket betrodda och anlitades vid de flesta byggnationer här i trakten.
Hur fungerade postgången? I Källvik bodde lantbrevbäraren, Erik Friberg, en liten mager och väderbiten man, som några gånger i veckan cyklade i ur och skur till och från Västerljung, där det fanns en poststation. 1887-1915 fanns poststationen i Hållsviken. 1915 blev Västerljungs järnvägsstation klar och där öppnades den nya poststationen. Detta år, 1915, måste ha varit en riktig ”boom” för det lilla samhället – då öppnades ett nytt mejeri (som lades ner 1939). Sven påpekade att det inte bara var att transportera brev – många handlade kläder och annat på postorder, och då kunde det bli ganska stora paket att ta på cykeln.
Telefon kom hit, enligt flera bud, på 20-talet, i början eller mitten av 30-talet. Fru Hanna Nilsson i Folkvik förestod växeln, som, vill jag minnas, fanns i ett bostadsrum och som skulle passas dygnet runt. Hennes tre barn, Elly, Sten (”Lysmasken”) och Siri kunde inte ena sig om årtalet. 1959 drogs den dock in och området automatiserades.
Till en del berördes vi av kriget t.ex. måste vi mörklägga när så anbefalldes. Ofta hörde och såg vi fartyg och flygplan, kanondunder m.m. Ganska ofta passerade krigsfartyg i olika storlekar. En morgon när jag drog upp rullgardinen låg nära stranden en bamsebåt – u-båtmoderfartyget Svea, med många år på nacken, Mest framträdande var hennes rammstäv (?), utformad så för att kunna ramma fiendefartyg!
Här och var ute i skärgården, bland annat på den ena Bromdalsön, fanns rejäla markeringar målade med svart och vit färg på klipporna. Enligt uppgift var detta marinens egna prickar och hemliga för allmänheten (?).
Fyrarna
Farleden inomskärs prickades under kriget – Märhällan, Bromdals fyr och Källviks fyr kom till då och det blev en livlig båttrafik genom Sävsundet och innanför Sävön. Det var en ständig ström av lastångare, lastskutor, passagerarbåtar, alla väl neutralitetsmärkta med belysta gula och blå markeringar. Det var turtrafik längs kusten med gods, påoch avstigande passagerare. På grund av risken att råka ut för torped eller minsprängning höll man sig väl inomskärs.
Under många år passerade här norrut och söderut enorma timmersläp, även långt efter krigsslutet. Timret var lastat i jättelika ”häckar” som var kopplade i en lång kedja, uppskattningsvis någon km eller mer. – tyvärr har dessa transporter upphört. Det var fina timmerstockar, en och annan ”halkade” av och hamnade på någons strand, där den kom till nytta t.ex. då man skulle dra upp båten.
Stigande roll
På begäran av Thomas Gromer har jag försökt berätta hur det var här ute i min ungdom. Ett Mättingeminne, som kunde vara värt att återge var min egen vådliga busflygning över Mättingeviken. 1945-46 låg jag i flygvapnet, F 13 Norrköping, vilket innebar flygning med J22, ett behändigt jaktflygplan som gick fort. Till övningarna hörde orienteringsflygning. Man fick en bana att följa och ibland låg den så frestande nära våra trakter att jag måste göra en liten sväng över huset.
En särskild gång flög jag på mycket låg höjd från Luckebol längs viken och över huset där mamma stod. I höjd med huset gjorde jag en stigande roll – jättesnyggt; fast absolut förbjudet. Men ett skönt minne!
Sunnäs den 8 september 2006